Jag tycke inte om folk. Jag föredrar att vara ensam. Människans natur är hemsk och obehaglig. Jag har aldrig funnit en människa som jag verkligen uppskattat. Men ändå så har jag ett socialt behov, visserligen inte lika stor som många andra. En av det läskigaste och skrämmande frågor, min favorit fråga; varför? Varför finns detta behov? Rasens överlevnad? Jag vill bo själv ute i norrländska skogarna. Men det är något som hindrar mig, som inte är praktiskt. Socialt umgänge behövs för att inte bli galen. Om jag inte redan är det?!

En annan grej. Rädsla. En nödvändig reaktion för överlevnad tidigare. Nu för tiden gör den oss galna. Fobier växer sig starka och rötterna gräver sig djupt ner och växer. Min största rädsla är rymden. Annars är jag rädd för hus, disktrasor, kaklet i vårt kök, grådvärgar, män, en annan massa skit och ibland spisar. Förut var jag rädd för att bli våldtagen, innan det att någon skulle råna mitt hus medan jag sov och innan det att huset skulle brinna ner. Ibland händer det att jag inte är rädd alls ibland är jag så paralyserad av skräck att jag inte kan göra ett piss. Jag är galen! Ät upp mig!!