jag vill hem

Jag känner frihet, ser frihet, andas den. Nästan så att jag kan ta på den annars så odefinierbara känslan. Jag står och ser ut över ett oändligt landskap som aldrig tycks ta slut. Om ändå så vore. Framför mig ser jag allt jag någonsin kunnat önska mig, ett landskap så vackert att jag glömmer allt annat. Detta landskap måste vara målat av gudomarna själva. Jag studerar allt omkring mig med en sådan noggrannhet för att kunna pränta in varje detalj. De dimblå fjäll som tornar upp sig i fjärran och lockar på mig. Små ängar med vitt ängs lull och gula små blommor som ger en känsla av något ockult överjordiskt mellan den underbara trolska skogen av fjällbjörkar som vrider sig i ömsom behag och ömsom förskräckelse. Virrvarret av snirklande växter som varit med om så mycket. Naturen som viskar i vinden historier som för länge sedan gått förlorade i intet får mig att veta att jag inte är ensam. Känslan av evighet fyller mig, här har tiden ståt stilla. Det enda som tyder på att de tvåbenta någonsin varit här är ett tunt staket som ska hålla renarna på rätt sida. Jag andas åter igen in den friska om något tunnare luften än vad jag är van vid. För ett ögonblick tänker jag på vår nationalsång och strofen ”jag vill leva jag vill dö i norden” som passar så perfekt in på allt jag känner. Jag vill aldrig lämna denna skönhet. Här är jag hemma, här hör jag hemma. Så nära allt. Molnen på himlen tycks vara så nära att jag nästan kan rör dem bara jag sträckte upp mina lämmar mot det uppretade himlavalvet. Omgivningen förändras ständigt, nya fjäll dyker upp medan andra gömmer sig bakom älvornas himladans. Det måste vara här livets källa gömmer sig. Molntäcket av de mörka hotfulla molnen bryts upp av solens starka strålar och lyser upp min drömvärld. Allt som nyss varit underbart blir gudomligt när solen låter sina lakejer få dansa fritt över landskapet. Alla färger kommer till liv, nya färger jag aldrig anat kommer fram. Det gnistrar överallt som om allt vore uppbyggt av kristaller och ädelstenar. Ett lyckorus ger mig en impuls att springa, flyga fram över de o så vackra underbara landskap där alla lovord i världen inte räcker till.. Tillsynes öde och kargt. Men jag vet, jag känner att här finns mer liv än man kan ana. De vackra växterna, alla småkryp som trivs så ypperligt. Fåglarna som man kan ana men varken ser eller hör. Renarna som finns kanske på andra sidan fjället. Till och med luften och själva marken värkar levande. De enda som hörs är naturens eviga sång i form av vinden sus och ett avlägset porlande från en bäck. Friheten, känslan av evighet och en längtan så otroligt stark efter något okänt något magiskt fyller mig. Jag känner mig lugn samtidigt som jag upplever en extas av allt så överväldigande överjordiskt. Här vill jag leva här vill jag dö. Jag breder ut mitt breda vingspann och kastar mig ut i härligheten jag får en glimt av en glittrande sjö med kristall klart vatten. Sedan bär det iväg mot allt och inget.