Krossade drömmar

Allting blev så bra ett tag. Jag hade börjat hoppas, anstränga mig för att ge och ta. Ha lite roligt. Med sedan så kraschar allt. Allt är både bättre och sämre. Jag kan knappt vara glad, jag har gömt undan min mask som jag så länge burit på. När jag är glad är jag, men det är jag nästan aldrig. Tidigare levde jag i en mörk dimma som då och då lättade. Nu är dimman borta och verkligheten har blivit för påtaglig. Jag lever med en mörk löja över mitt sinne som jag alltid burit men inte upptäckt förens nu. Det enda jag vill är att få krypa upp i en varm famn och låta världen fortsätta utan mig. Jag vill isolera mig från världen och få leva i min egen lilla bubbla. ”Jag döljer att jag finns till. Det är bäst att ingen vet, det är min egen hemlighet.”

Jag längtar efter människor jag nästan inte känner eller som jag absolut inte borde vara med. Det är så hjärtskärande att veta att det finns folk som längtar efter en, som tänker på en som saknar en. Att veta att man inte borde, inte kan. Men jag saknar dem ändå.