Regn och rusk är min alierade

Jag läste precis en blogg då en av mina vänner berättar att hon alltid känner sig så tom under våren att hon inte känner något alls. Och att inte känna något göra ont. (är inte smärta en känsla?) Jag kan inte hålla med, jag njuter av tomheten, stillheten. Jag tolkar det som hopp, som möjligheter. Något jag älskar är under våren innan alla vårblommor slår ut innan alla glada färger anländer. När mörka moln hänger tunga på himlen och en bister vind sliter i kläderna. Jag njuter av tomheten, av naturens krafter och livet sjuder inom mig, samtidigt som jag är helt tom. Det känns som min tanke har tagit boning i ett tomt skal som lyder mina årder. Som om min kropp vore lånad, vilket är en väldigt obehaglig känsla. Vilket också kan ha och göra med min uthållighet vid smärta. Smärtan är inget mer än en känsla och som alla andra känslor bleknar den bort bara man är tillräckligt uthållig. Dessutom är det inte jag som lider, det är mitt fängelse som blir anfallet inte jag. Under stormen känns det som om jag skulle kunna flyga iväg bara jag inte var fastkedjad vid detta tomma skal. Jag känner att vinden som rycker i den lånade kokongen som jag hålls fången i försöker befria mig, bjuder in mig att följa med. Molnen försöker få mig att ingå ett förbund med dem, att förenas med dem och utföra storverk. Jag kan känna kraften, tomheten, storheten och hoppet och jag drabbas av extas.

Men tomheten är allt annat än behaglig andra gånger. En gnagande känsla av att inte känna något, en känsla av att ingen bryr sig om en. Att man är en b-person. Allt annat än trevligt. Men man har vant sig och när någon väll knackar på den hittills inbjudande öppna dörren skyggar man för ljudet och smäller igen dörren och förblir ensam.

Gammal mysig text som jag skrev för ett bra tag sedan, men den får mig att se tillbaka på en tid då jag kunde njuta av att må dåligt (hur sjukt det än låter).