Ont och Gott

Den Vitas lakej; Jag vandrar stigen ner medan illvilliga vindar drar i min kåpa och får de torra löven att dansa en våldsam vals runt trädens trötta stammar. Jag kan nästan höra skogens suckar och jag får en kuslig känsla av att jag är iakttagen. De här träden lever. Jag vet att de är fånigt men de känns som om träden kommer närmre och närmre. Vinden bär med sig trädens inre som sjunger en ständig sorgesång. Jag snabbar på mina steg och för mig själv nynnar jag en bön. Min långa vita mantel frasar om fötterna och kåpan fladdrar om armarna. Medaljongen runt min hals börjar lysa svagt och jag känner hur jag inte lägre är ensam. Jag är nu trygg, inget kan hända mig så länge jag befinner mig i famnen hos min gud. Vinden ökar i styrka och den eviga sorgesången förvandlas till ett mässande av gåtfulla starka ord. Det är inte längre träden som talar. Jag har vetat att de varit min uppgift länge, att jag varit ämnad att göra detta. Men nu när jag kan höra styrkan i de magiska orden som kommer mot mig likt svallvågor från ett överjordiskt monstrum undrar jag om jag verkligen kan klara det här, är det verkligen jag som ska göra det här. Borde det inte hela trollkarls skrået vara med? Men här går jag min stig med min gud i vid min sida. Jag känner hur han uppmuntrar mig att fortsätta framåt.

Skuggornas Mäster; Jag flyger fram genom skogen som en skugga. Detta är min skog, jag har avlat dessa träd till att ondska och lydnad. Jag ser för min inre blick hur hon närmar sig, hon är klädd i färgen som symboliserar godhet och den gud jag föraktar, vit. All extas av magin som håller på att samlas på ett och samma ställe får luften att dallra och vinden vina. Mycket mer än såhär skulle inte världen tåla, elementen skulle falla samman och allt skulle falla ner till intet. En underbar men hemsk tanke. Jag blåser liv i mina tankar och skickar iväg en ström av magi mot den ensamma figuren som jag rusar emot. Inte för att de kommer att skada henne fysiskt, men hon kommer att få en påminnelse om vilken kraft jag äger, hur överlägsen jag är och vilket hårt nederlag hon kommer att lida. Jag firar segern i förväg, jag känner segerns sötma på min tunga. Vad spelar de för roll, när jag vet att jag kommer att vinna och min drottning kommer att stiga in i detta rike och styra med mig vid sin sida. Medan jag förflyttar mig som en skuggvålnad genom mina skogar märker jag hur min gud och drottning samlar sig för strid. Om så behövs så tänker vi tillsammans lossa de strama tyglar som håller helvetet. Kanske gör vi de ändå även om det inte behövs. Bara för att visa upp vad vi har. De som resten av världen kommer att frukta och respektera. Hur kan man inte dyrka någon med en sådan makt?

Den Vitas lakej; Stjärnorna tindrar mot mig samtidigt som min gud viskar trygga ord i mitt öra och jag känner lugnet sprida sig inom mig. Man ska aldrig underskatta sin motståndare. Jag känner kraften i orden som virvlar runt mig och försöker ta sig igenom min magiska barriär. Jag vet att han är starkare, men han är för självgod så som många andra onda kreatur. Han är både smart och listig, men där finns sprickor i den starka barriären. De ger mig trygghet att veta att han inte är perfekt. Samtidigt som jag undrar hur en sådan ondska lyckats födas, avlas och överleva.

Skuggornas Mäster; Plötsligt ser jag stigen och den vita figuren som vandrar med lätta graciösa steg, framåt mot sin undergång. Vilken ynklig syn. Jag virvlar runt henne och utstrålar ondska, jag får hemska bilder och minnen att ta form i hennes huvud. Alla hennes rädslor formas till ett bild spel på hennes ögon hinna. Men jag kan inte se någon reaktion på mitt verk. Jag måste ha missat ett ord, uttalat en stavelse fel. Ett enda misstag kan bi undergången, ett misstag är inte acceptabelt. Någon som jag själv har inte råd med sådan. Jag som är upphöjd över alla jordiska varelser! Jag materialiserar mig som en svart häst för att förgöra den ynkliga trollkvinnan som tror att hon har kraft nog att förgöra mig. Jag känner hur hatet stiger och mina ögon sjuder av välbehag när jag tänker på den ljuva känslan att få slita henne i stycken och magins extas som fyller min kropp.

Den Vitas lakej; Jag märker hur den onda trollkraften ökar i styrka runtomkring mig. Han är här. Jag påverkas inte av de anfall som han utsätter mig för, men jag känner hur påfrestningarna ökar på min sköld. Plötsligt står jag mittemot en stor svart hingst med magnifika former, utsökte smäckra muskler och lenaste manen. Men den vackra varelsen är given de ondaste ögon man kan tänka sig. De var tom mörk evighet samtidigt som ett brinnande hat lyser så starkt genom dem att det är svårt att möta blicken. Jag stannar upp, jag är varken förvånad eller rädd, och jag uttalar mig; så de är denna form ondskan föredrar i strid. De var ingen fråga, det var ett konstaterande. Ett frustande steg upp ur hästens strupe, ljudet var fyllt med hat, illvilja och hotelser. Inte blev jag heller rädd för detta, jag visste vad mitt öde var, det fick bära eller brista. Jag mötte stolt de onda ögonen. Jag såg förbi det bittra hatet och drömmen om makt och där djupt under såg jag en förrådd skrumpnande själ. Hur skulle jag förmå mig att skicka tillbaka den varelse dit han kom ifrån när det fanns en riktig själ djupt där under? Jag avbröts ur mina funderingar då ännu en frustning från den fagra hästen tog mig tillbaka till värkligheten, ljudet från skrapande hovar nådde mina öron. Och utan fler förvarningar var striden igång.

Skuggornas Mäster; Hur kunde denna ynkliga varelse lyckas se in i mina ögon utan att förgås av olycka, hur vågade hon trotsa mig? Hatet rusade genom mina ådror och blossade upp, snabbare än ögat kan uppfatta så var jag plötsligt i min egen kropp; en långsmal magiker med seniga muskler som kunde anas under den svarta dräkten, han besatt större krafter någon kan föreställa sig. Nu hade striden börjat!

Skuggornas Mäster; Jag hade övertaget och slungade förtrollningar mot henne om och om igen. Hon lyckades parera varje besvärjelse med listiga knep, om och om igen. Men aldrig attackerade hon, bara undvek och parera. Som den goda lila fe hon är vill hon förståss inte skada mig, utan försöka trötta ut mig eller fjättra mig på något sätt. Vilken löjlig tanke. Det var förståss anledningen till att de onda alltid lever vidare medan de goda dör ut; Vi som går i skuggornas tjänst drar oss inte fån att döda, och vi har som mål att förinta svåra fiender. Medan de infernaliskt freds sökarna försökte omvända sin motståndare eller på sin höjd tillfånga ta dem.

Striden fortsatte i dagar, veckor och kanske till och med månader. Magiker på högre nivå behöver varken sova äta eller tillinte göra några andra behov så länge han eller hon har lagrad energi att ta av. Tid är för dem en världslig sak.

De båda magikerna hade ödelagt flera skogar, städer och berg under sin strid. De enda de lämnat efter sig var askan av det som tidigare varit. Men plötsligt medan resten av världen stannat upp och ännu en trollformel var undanröjd så begår den unga trollkvinnan i vitt ett förfärligt misstag. En stavelse var fel, men de räcker. Hon inser sitt misstag för sent för att kunna göra något åt det. Den unga mannen, hennes motståndare svär i förbittrad vrede när han märker vad som håller på att hända. Han hade ju segern inom räckhåll. Men de spelar nu ingen roll längre, marken under dem rämnade och himlen började falla.

Den Vitas lakej; Jag föll genom allt och inget. Jag kunde känna hur elementen upplöstes, hur jag vandrade på luften, hur jag andades in vatten och ut eld. Hur elementen var i uppror, balansen hade rubbats och påfrestningarna blivit förstora. Hoppet rann sakta ut ur mitt sinne och ersattes av en sorgens glädje. Jag hade förhindrat ondskans framfart, men samtidigt hade jag raserat värden. Jag föll förbi glömska medan den värld som hittills varit känd förvandlades till något okänt mörkt och dystert. Jag fick en glimt av den nyskapade världen, och jag såg ett dystert evigt grå dis, tysta skogar så höga att man inte kunde se toppen på de mörka trädkronorna. Löven var tjocka och oljig i en mörkt brun ockra och inte en stråle sol kunde tränga igenom, om de nu fanns någon sol i denna nya värld. Träden viskade om länge glömda hemligheter från den gamla världen som nu var förlorad. Så var glimten över, inte mer än några få sekunder fick jag möjlighet att skåda vad jag åstadkommit. Men det var tillräckligt, jag hade fått de mäktigaste på fall och gett dem svaga makten. Jag hade svikit min gud, och inte ens dödens mjuka mörker skulle skona mig. Jag ska få lida många möjligheters fall och sörja allt som gått förlorat för att i evighet vara borta. Jag ska fortsätta falla tills allt och inget blir ett.

(jag ber om ursäkt för eventuella stav fel)