Mörkret, natten som tidigare har varit min fristad har nu blivit min största fiende. Jag är rädd. Om dagarna går allt bra men när mörkret faller och alla börjar dra sig tillbaka för att sova grips jag av en mild panik och en stor rädsla. Jag är inte säker vad jag är rädd för eller varför jag, som aldrig gråtit av sentimentala skäl nu har lust att gråta ögonen ur mig. Jag kan inte koncentrera mig på något, inte sova. Rädd att någon eller snarare något ska hoppa på mig eller smygande förvränga min tanke till vansinne. Jag försöker se framåt, men jag ser inget som är tillräckligt lockande för att väcka mig ur denna vakna mardröm. Gamla minnen väller in i mittmedvetande, negativa, svarta och mörka. I natt satt jag upp och tittade på LoTR och läste hela natten tills jag till slut la mig ner för att sova och få några ynka timmars sömn innan jag blev väckt av morgon stöket. Denna återkommande pina har fått mig att rädslas ensamheten. Jag kan ju inte kedja fast någon intill mig, vad ska jag göra?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar