det

Jag sa det. Jag sa det! Jag sa det, men jag fick det att låta som om jag inte menade det. Orden jag vars innebörd jag aldrig riktigt förstod kanske har fått en mening. Jag vet inte, men jag sa det. Men fortfarande tror du att det inte är så. Jag vet inte om det är så. Jag önskar att det är så. Men jag sa det. Någonting jag inte sagt till någon annan.
Jag sa DET!

?

borta?

Plötsligt vet jag inte vem jag är. Plötsligt är jag någon annan. Jag tycker inte om det. Jag vet inte om människorna runtomkring mig märker något, men jag vet inte var jag är.

Jag vet inte vem jag är.

små små glad pillur, 4-6 veckor, hata biefekter

svart-vit

avföring på grundskolan

Är sjukt jävla trött! Något jag gått och stört mig på lite för länge är alla ”jag saknar min gamla klass”. Hur många gånger har jag inte hört det nu? Jag fattar, det var bättre förr. Så är det bara. Jag skiter fullständigt i min gamla klass, det var bara människor sammansatta i en grupp för att få systemet att fungera. Om saknaden är äkta, att man verkligen saknar varenda kotte i klassen eller om man saknar det gamla välbekanta och trygga? Troligen olika. Alla som vill får sakna sina klasser hur mycket dem vill bara jag slipper höra om det.

vart söker man tröst om man är ensam?

Jag tycke inte om folk. Jag föredrar att vara ensam. Människans natur är hemsk och obehaglig. Jag har aldrig funnit en människa som jag verkligen uppskattat. Men ändå så har jag ett socialt behov, visserligen inte lika stor som många andra. En av det läskigaste och skrämmande frågor, min favorit fråga; varför? Varför finns detta behov? Rasens överlevnad? Jag vill bo själv ute i norrländska skogarna. Men det är något som hindrar mig, som inte är praktiskt. Socialt umgänge behövs för att inte bli galen. Om jag inte redan är det?!

En annan grej. Rädsla. En nödvändig reaktion för överlevnad tidigare. Nu för tiden gör den oss galna. Fobier växer sig starka och rötterna gräver sig djupt ner och växer. Min största rädsla är rymden. Annars är jag rädd för hus, disktrasor, kaklet i vårt kök, grådvärgar, män, en annan massa skit och ibland spisar. Förut var jag rädd för att bli våldtagen, innan det att någon skulle råna mitt hus medan jag sov och innan det att huset skulle brinna ner. Ibland händer det att jag inte är rädd alls ibland är jag så paralyserad av skräck att jag inte kan göra ett piss. Jag är galen! Ät upp mig!!

Överskrift

Jag drunknar i en värld av vampyrer. Röda ögon letar alltid efter mig, törstar efter mitt blod Det är vad jag inbillar mig. En hel civilisation tar kål på sig själv. Jag vill tro att jag är speciella, men varför skulle jag vara så mycket annorlunda än min granne?

Om alla människor på jorden vore små vita prickiga kaniner skulle jag vara en svart kanin.

Om alla människor på jorden vore eldar skulle jag vara vatten, jag skulle bara bli till ånga, när jag stigit tillräckligt högt faller jag igen. Född av 2 eldar, dömt till självplågeri, jag är masochist. Jag, vattnet dränker mig själv och njuter av det.

För det är det enda jag vet hur man gör.

Överskrift

varför? trötheten har erövrat mig

:@

Det här är min sida, bara min. Jag skriver vad jag vill. Och jag älskar Metallicas andra platta "Ride the lightning". Det var bara det jag ville säga.

Juste, jag har lyckats sjunka ännu läger på tönto-metern. Jag har börjat lyssna på Muse. Töntigt jag vet, dom är så mesiga. Men om jag blir glad av töntig musik tycker jag att jag kan få vara lite töntig!

Nya tider?

Är så sjukt stört trött alltså!! Till och med efter att ha varit hemma från skolan i mer än en vecka, mer exakt 8 skoldagar. Jag orkade bara inte gå dit. När man är depp och inte orkar duscha och klä på sig ordentligt fixar man bara inte alla frågar som ”hur är det” och ”har det hänt något”. Måste vara det mest sönder använda orden någonsin. Men jag och mamma var där (i skolan alltså) i torsdags och pratade ed kuratorn och biträdande rektorn. Väldigt jobbigt men jag blev på lite bättre humör faktiskt. Vi kom fram till att jag bara skulle läsa 3 ämnen just nu. Så jag har ungefär en lektion om dagen. HÄRLIGT!! Så nu kanske jag till och med orkar gå varje dag. Men de betyder också att mina gymnasie år kanske blir lite fler än 3. Men vad bryr jag mig om det? *skrattar*

Men de hindrar mig inte från att fortfarande vara lite halv deppig just nu. Jag har kommit på att små motgångar i dåliga tider är mycket svårare än motgångar under bättre. Tex dom dagarna man knappt kommer ur sängen och bara hoppas på att man fått cancer eller svininfluensan så man slipper anstränga sig och skära av någon viktig blod ådra. När man äntligen bestämt sig för att gå upp, gå på toaletten och ta en kopp te, så finns det naturligtvis inget toalettpapper och det är nästan så att man gå tillbaka till sängen utan att ha gjort sig av med avskrädet. Men man plockar fram en ny rulle och fortsätter sedan till köket. Sätter på lite vatten till en kopp te, som man egentligen inte vill ha. Så upptäcker man att det inte finns några rena tekoppar. Världen går under, man byter ihop. Istället för att ta ett annat kärl att dricka ur eller diska en mugg så bryter man hamnar man på golvet i en hög och undrar ”varför jag?!" Hade man vakna av en trevlig låt på radion, solen i ansiktet, förhoppningar om hur bra dagen kanske kommer att bli och bara njuter av den nya dagen skulle man utan slopade förhoppningar hämta en ny toalettrulle och diskat en mugg. DET längtar jag efter. Men när man inte vet hur man gör när man mår bra, hur det känns eller hur man ska komma dit kan man inte annat göra än att längta. Och det är något jag vet hur man gör och njuter av.

"Nya" Västboda Skolan

skogen

skogen i mitt hjärta för alltid

(för rätta storleken på bilderna, tryck på dem)