hemma igen, fick några fina bilder i skogen

är så fruktansvärt besviken

Mormor i morgon, alltid lika kul att bli bönhörd

Överskrift

Jag längtar, jag lever på att längta efter ting. Både onda som goda. Jag längtar efter dig, jag vet att jag inte borde. Men det gör jag ändå. Jag längtar efter det som är förbjudet för alla. Jag längtar efter skogen. Lukten som uppstår efter regn. Jag längtar efter någon som förstår mig fullt ut. Efter en stuga mitt ute i ingenstans där jag kan bo med min hund och mina böcker.

Jag drömmer mig bort



Jag längtar efter att få vara glad, lycklig. Att bekymra mig för små obetydliga ting. Att slippa dom evigt snurrande onda tankarna. Jag längtar efter hasch och marijuana!

rosa fluffiga moln

skola i morgon

JAG VILL INTE

jag är förvirrad, tröt. Det enda jag vet är jag jag inte vill gå till skolan i morgon. Jag vill bara... jag vet inte vad jag vill. Jag vill flyga högt över markerna, segla på vindaran och dyka genom rosa moln mot solnedgången. Ge mig de och jag ger dig allt.

Överskrift

Jag döljer att jag finns till.
Det är bäst att ingen vet,
det är min egen hemlighet

jag tycker det är tråkigt med försmå papper, nu fick ju inte vingarna plats
:(

(inte min bild, hunden heter Oliver)


Jag skulle så fruktansvärt gärna vilja äga en Grand Danois.

Krossade drömmar

Allting blev så bra ett tag. Jag hade börjat hoppas, anstränga mig för att ge och ta. Ha lite roligt. Med sedan så kraschar allt. Allt är både bättre och sämre. Jag kan knappt vara glad, jag har gömt undan min mask som jag så länge burit på. När jag är glad är jag, men det är jag nästan aldrig. Tidigare levde jag i en mörk dimma som då och då lättade. Nu är dimman borta och verkligheten har blivit för påtaglig. Jag lever med en mörk löja över mitt sinne som jag alltid burit men inte upptäckt förens nu. Det enda jag vill är att få krypa upp i en varm famn och låta världen fortsätta utan mig. Jag vill isolera mig från världen och få leva i min egen lilla bubbla. ”Jag döljer att jag finns till. Det är bäst att ingen vet, det är min egen hemlighet.”

Jag längtar efter människor jag nästan inte känner eller som jag absolut inte borde vara med. Det är så hjärtskärande att veta att det finns folk som längtar efter en, som tänker på en som saknar en. Att veta att man inte borde, inte kan. Men jag saknar dem ändå.

Regn och rusk är min alierade

Jag läste precis en blogg då en av mina vänner berättar att hon alltid känner sig så tom under våren att hon inte känner något alls. Och att inte känna något göra ont. (är inte smärta en känsla?) Jag kan inte hålla med, jag njuter av tomheten, stillheten. Jag tolkar det som hopp, som möjligheter. Något jag älskar är under våren innan alla vårblommor slår ut innan alla glada färger anländer. När mörka moln hänger tunga på himlen och en bister vind sliter i kläderna. Jag njuter av tomheten, av naturens krafter och livet sjuder inom mig, samtidigt som jag är helt tom. Det känns som min tanke har tagit boning i ett tomt skal som lyder mina årder. Som om min kropp vore lånad, vilket är en väldigt obehaglig känsla. Vilket också kan ha och göra med min uthållighet vid smärta. Smärtan är inget mer än en känsla och som alla andra känslor bleknar den bort bara man är tillräckligt uthållig. Dessutom är det inte jag som lider, det är mitt fängelse som blir anfallet inte jag. Under stormen känns det som om jag skulle kunna flyga iväg bara jag inte var fastkedjad vid detta tomma skal. Jag känner att vinden som rycker i den lånade kokongen som jag hålls fången i försöker befria mig, bjuder in mig att följa med. Molnen försöker få mig att ingå ett förbund med dem, att förenas med dem och utföra storverk. Jag kan känna kraften, tomheten, storheten och hoppet och jag drabbas av extas.

Men tomheten är allt annat än behaglig andra gånger. En gnagande känsla av att inte känna något, en känsla av att ingen bryr sig om en. Att man är en b-person. Allt annat än trevligt. Men man har vant sig och när någon väll knackar på den hittills inbjudande öppna dörren skyggar man för ljudet och smäller igen dörren och förblir ensam.

Gammal mysig text som jag skrev för ett bra tag sedan, men den får mig att se tillbaka på en tid då jag kunde njuta av att må dåligt (hur sjukt det än låter).

Shopping

(ett icke täckande ganska rött, lite kallt läppstift, läppglans i korral färg och en ögonskuga som blir mer grå-glå nästan lite grön)

Jag har inte orkat skriva eller göra så mycket över huvud taget. Men det går lite bättre på kvällarna nu i alla fall. Min moster och kusin har kommit på besök över helgen mycket trevligt. Även om de är galningar båda två :DD Så vi har åkt in tillstan och shoppat lite, 2 byxor och lite smink för min del. Min kusin lyckades köpa 3 klänningar (hon använder i princip aldrig klänningar) och lite annat trevligt. Kul med lite brytning i de monotona mönster som dagarna klätt sig i. Jag tycker i alla fall att Beethoven är en lifesaver!

Ha de gött lingon lätt

God Natt

“And every loss and every lie

And every truth that you deny

And each regret and each goodbye

Was a mistake too great to hide”
New Divide – Linkin Park

Ibland blir jag förvånad över hur ord ur en sammansatt text sjungen med den, för örat perfekta melodin kan beröra en så. Hur ord kan i kombination bringar fram en känsla, en betydelse så vacker att man vill gråta eller vara en så perfekt beskrivning av sanningen att man intet annat kan än att ta orden direkt till hjärtat. Dessa konststycken som ger oss tröst, förståelse och hopp är oumbärliga. Vad skulle vi göra utan musik? Mer musik till folket!!

Jag ska försöka skrämma bort min evigt återkommande kvälls mara med bok nr.23 i serien ”sagan om isfolket” (som för övrigt innehåller 47 böcker) och en av mina favoritfilmer ”Stolthet och Fördom” med Keira Knightley – en av mina favorit skådespelare. Så med dessa fina artefakter så ska jag nu försöka lugna ner mig och sova lite mer än igår.

nattens medfödda rädsla

Mörkret, natten som tidigare har varit min fristad har nu blivit min största fiende. Jag är rädd. Om dagarna går allt bra men när mörkret faller och alla börjar dra sig tillbaka för att sova grips jag av en mild panik och en stor rädsla. Jag är inte säker vad jag är rädd för eller varför jag, som aldrig gråtit av sentimentala skäl nu har lust att gråta ögonen ur mig. Jag kan inte koncentrera mig på något, inte sova. Rädd att någon eller snarare något ska hoppa på mig eller smygande förvränga min tanke till vansinne. Jag försöker se framåt, men jag ser inget som är tillräckligt lockande för att väcka mig ur denna vakna mardröm. Gamla minnen väller in i mittmedvetande, negativa, svarta och mörka. I natt satt jag upp och tittade på LoTR och läste hela natten tills jag till slut la mig ner för att sova och få några ynka timmars sömn innan jag blev väckt av morgon stöket. Denna återkommande pina har fått mig att rädslas ensamheten. Jag kan ju inte kedja fast någon intill mig, vad ska jag göra?!

Ont och Gott

Den Vitas lakej; Jag vandrar stigen ner medan illvilliga vindar drar i min kåpa och får de torra löven att dansa en våldsam vals runt trädens trötta stammar. Jag kan nästan höra skogens suckar och jag får en kuslig känsla av att jag är iakttagen. De här träden lever. Jag vet att de är fånigt men de känns som om träden kommer närmre och närmre. Vinden bär med sig trädens inre som sjunger en ständig sorgesång. Jag snabbar på mina steg och för mig själv nynnar jag en bön. Min långa vita mantel frasar om fötterna och kåpan fladdrar om armarna. Medaljongen runt min hals börjar lysa svagt och jag känner hur jag inte lägre är ensam. Jag är nu trygg, inget kan hända mig så länge jag befinner mig i famnen hos min gud. Vinden ökar i styrka och den eviga sorgesången förvandlas till ett mässande av gåtfulla starka ord. Det är inte längre träden som talar. Jag har vetat att de varit min uppgift länge, att jag varit ämnad att göra detta. Men nu när jag kan höra styrkan i de magiska orden som kommer mot mig likt svallvågor från ett överjordiskt monstrum undrar jag om jag verkligen kan klara det här, är det verkligen jag som ska göra det här. Borde det inte hela trollkarls skrået vara med? Men här går jag min stig med min gud i vid min sida. Jag känner hur han uppmuntrar mig att fortsätta framåt.

Skuggornas Mäster; Jag flyger fram genom skogen som en skugga. Detta är min skog, jag har avlat dessa träd till att ondska och lydnad. Jag ser för min inre blick hur hon närmar sig, hon är klädd i färgen som symboliserar godhet och den gud jag föraktar, vit. All extas av magin som håller på att samlas på ett och samma ställe får luften att dallra och vinden vina. Mycket mer än såhär skulle inte världen tåla, elementen skulle falla samman och allt skulle falla ner till intet. En underbar men hemsk tanke. Jag blåser liv i mina tankar och skickar iväg en ström av magi mot den ensamma figuren som jag rusar emot. Inte för att de kommer att skada henne fysiskt, men hon kommer att få en påminnelse om vilken kraft jag äger, hur överlägsen jag är och vilket hårt nederlag hon kommer att lida. Jag firar segern i förväg, jag känner segerns sötma på min tunga. Vad spelar de för roll, när jag vet att jag kommer att vinna och min drottning kommer att stiga in i detta rike och styra med mig vid sin sida. Medan jag förflyttar mig som en skuggvålnad genom mina skogar märker jag hur min gud och drottning samlar sig för strid. Om så behövs så tänker vi tillsammans lossa de strama tyglar som håller helvetet. Kanske gör vi de ändå även om det inte behövs. Bara för att visa upp vad vi har. De som resten av världen kommer att frukta och respektera. Hur kan man inte dyrka någon med en sådan makt?

Den Vitas lakej; Stjärnorna tindrar mot mig samtidigt som min gud viskar trygga ord i mitt öra och jag känner lugnet sprida sig inom mig. Man ska aldrig underskatta sin motståndare. Jag känner kraften i orden som virvlar runt mig och försöker ta sig igenom min magiska barriär. Jag vet att han är starkare, men han är för självgod så som många andra onda kreatur. Han är både smart och listig, men där finns sprickor i den starka barriären. De ger mig trygghet att veta att han inte är perfekt. Samtidigt som jag undrar hur en sådan ondska lyckats födas, avlas och överleva.

Skuggornas Mäster; Plötsligt ser jag stigen och den vita figuren som vandrar med lätta graciösa steg, framåt mot sin undergång. Vilken ynklig syn. Jag virvlar runt henne och utstrålar ondska, jag får hemska bilder och minnen att ta form i hennes huvud. Alla hennes rädslor formas till ett bild spel på hennes ögon hinna. Men jag kan inte se någon reaktion på mitt verk. Jag måste ha missat ett ord, uttalat en stavelse fel. Ett enda misstag kan bi undergången, ett misstag är inte acceptabelt. Någon som jag själv har inte råd med sådan. Jag som är upphöjd över alla jordiska varelser! Jag materialiserar mig som en svart häst för att förgöra den ynkliga trollkvinnan som tror att hon har kraft nog att förgöra mig. Jag känner hur hatet stiger och mina ögon sjuder av välbehag när jag tänker på den ljuva känslan att få slita henne i stycken och magins extas som fyller min kropp.

Den Vitas lakej; Jag märker hur den onda trollkraften ökar i styrka runtomkring mig. Han är här. Jag påverkas inte av de anfall som han utsätter mig för, men jag känner hur påfrestningarna ökar på min sköld. Plötsligt står jag mittemot en stor svart hingst med magnifika former, utsökte smäckra muskler och lenaste manen. Men den vackra varelsen är given de ondaste ögon man kan tänka sig. De var tom mörk evighet samtidigt som ett brinnande hat lyser så starkt genom dem att det är svårt att möta blicken. Jag stannar upp, jag är varken förvånad eller rädd, och jag uttalar mig; så de är denna form ondskan föredrar i strid. De var ingen fråga, det var ett konstaterande. Ett frustande steg upp ur hästens strupe, ljudet var fyllt med hat, illvilja och hotelser. Inte blev jag heller rädd för detta, jag visste vad mitt öde var, det fick bära eller brista. Jag mötte stolt de onda ögonen. Jag såg förbi det bittra hatet och drömmen om makt och där djupt under såg jag en förrådd skrumpnande själ. Hur skulle jag förmå mig att skicka tillbaka den varelse dit han kom ifrån när det fanns en riktig själ djupt där under? Jag avbröts ur mina funderingar då ännu en frustning från den fagra hästen tog mig tillbaka till värkligheten, ljudet från skrapande hovar nådde mina öron. Och utan fler förvarningar var striden igång.

Skuggornas Mäster; Hur kunde denna ynkliga varelse lyckas se in i mina ögon utan att förgås av olycka, hur vågade hon trotsa mig? Hatet rusade genom mina ådror och blossade upp, snabbare än ögat kan uppfatta så var jag plötsligt i min egen kropp; en långsmal magiker med seniga muskler som kunde anas under den svarta dräkten, han besatt större krafter någon kan föreställa sig. Nu hade striden börjat!

Skuggornas Mäster; Jag hade övertaget och slungade förtrollningar mot henne om och om igen. Hon lyckades parera varje besvärjelse med listiga knep, om och om igen. Men aldrig attackerade hon, bara undvek och parera. Som den goda lila fe hon är vill hon förståss inte skada mig, utan försöka trötta ut mig eller fjättra mig på något sätt. Vilken löjlig tanke. Det var förståss anledningen till att de onda alltid lever vidare medan de goda dör ut; Vi som går i skuggornas tjänst drar oss inte fån att döda, och vi har som mål att förinta svåra fiender. Medan de infernaliskt freds sökarna försökte omvända sin motståndare eller på sin höjd tillfånga ta dem.

Striden fortsatte i dagar, veckor och kanske till och med månader. Magiker på högre nivå behöver varken sova äta eller tillinte göra några andra behov så länge han eller hon har lagrad energi att ta av. Tid är för dem en världslig sak.

De båda magikerna hade ödelagt flera skogar, städer och berg under sin strid. De enda de lämnat efter sig var askan av det som tidigare varit. Men plötsligt medan resten av världen stannat upp och ännu en trollformel var undanröjd så begår den unga trollkvinnan i vitt ett förfärligt misstag. En stavelse var fel, men de räcker. Hon inser sitt misstag för sent för att kunna göra något åt det. Den unga mannen, hennes motståndare svär i förbittrad vrede när han märker vad som håller på att hända. Han hade ju segern inom räckhåll. Men de spelar nu ingen roll längre, marken under dem rämnade och himlen började falla.

Den Vitas lakej; Jag föll genom allt och inget. Jag kunde känna hur elementen upplöstes, hur jag vandrade på luften, hur jag andades in vatten och ut eld. Hur elementen var i uppror, balansen hade rubbats och påfrestningarna blivit förstora. Hoppet rann sakta ut ur mitt sinne och ersattes av en sorgens glädje. Jag hade förhindrat ondskans framfart, men samtidigt hade jag raserat värden. Jag föll förbi glömska medan den värld som hittills varit känd förvandlades till något okänt mörkt och dystert. Jag fick en glimt av den nyskapade världen, och jag såg ett dystert evigt grå dis, tysta skogar så höga att man inte kunde se toppen på de mörka trädkronorna. Löven var tjocka och oljig i en mörkt brun ockra och inte en stråle sol kunde tränga igenom, om de nu fanns någon sol i denna nya värld. Träden viskade om länge glömda hemligheter från den gamla världen som nu var förlorad. Så var glimten över, inte mer än några få sekunder fick jag möjlighet att skåda vad jag åstadkommit. Men det var tillräckligt, jag hade fått de mäktigaste på fall och gett dem svaga makten. Jag hade svikit min gud, och inte ens dödens mjuka mörker skulle skona mig. Jag ska få lida många möjligheters fall och sörja allt som gått förlorat för att i evighet vara borta. Jag ska fortsätta falla tills allt och inget blir ett.

(jag ber om ursäkt för eventuella stav fel)

Jag följde med pappa till veterinären i centrum för att ge Gandalf sin ett-års-vacination. Sedan inhandlade jag en adapter till mobilen så jag kan koppla mina hörlurar direkt till mobilen. Mycket smart liten uppfinning.

(Gandalf har blivit lite större nu, han är bara några månader på bilden och fortfarande ”valpig”)

Punkt.

Ibland behöver man gå över gränsen för att veta var man står

tuffe tuffe tåget

Ibland krävs det så lite för att man ska vara glad. Lite glad musik och en återträff med min gamla kompis kameran.

Btw så efterlyser jag texten på en barnvisa som går typ ”tuffe tuffe tåget ut i vida världen, den som inte...” ja resten kommer jag inte ihåg.

bild

bilden som jag började rita på tidigare idag, jag kan inte bestämma mig om jag ska färglägga den eller inte :/

tröt

Tröttare än någonsin, lyckades komma upp ur sängen efter någon timme efter att väckarklockan ringde. Släpade mig upp för trappan och fick i mig lite frukost, sedan dess har jag suttit och ritat… det blir halvt misslyckat men jag har inte orkat göra något annat. Men nu ska jag i alla fall ta och hoppa in i duschen se om livsglädjen återvänder tillsammans med hygienen.

Metallica

Jag försöker rycka upp mig nu, jag har insett att de mesta av de negativa känslorna orsakar jag själv. Men det är inte alltid så lätta att bryta sig ur gamla vanor, som man säger ”bad habits die hard”. Jag började nu idag med att i alla fall gå upp istället för att ligga i sängen halva dagen. Men allt är så påfrestande och jag blir så fruktansvärt trött. Allt är jobbigt, både fysiskt och psykiskt. Men med Metallica blir allt bättre, jag tror helt klart på att musik kan göra svåra saker lättare.

Rubrik

Ett lyckligt barn måste vara det vackraste som finns. Rena och oskuldsfulla. Då allt är enkelt, ett barn med en glass i handen och ett löfte om att få spela spel med mamma så är lyckan gjord. Var man arg så var man, och man viste varför. Simpla behov med simpla lösningar.

Ett lyckligt barn måste vara det vackraste som finns.

(och ja, det är jag på bilden)

titel

Jag är så fruktansvärt arg. Nej jag var arg, nu är jag bara ledsen. Jag tvivlar inte på sanningen i dina ord när du säger att du älskar mig. Men det är ett märkligt sätt du visar det på. Du finner alltid ut ett svepskäl för att slippa undan det värsta. Dina behov går alltid först, ibland kan en tanke på andra få en att inse att man egentligen inte har det så dåligt. Ditt sätt att prata med andra som säger att jag är bäst, jag har aldrig fel med en bitter arrogans i bakgrunden. Att du alltid strävar efter att vinna och ett hämndbegär om du skulle förlora. Din oförmåga att inse att du har fel ibland. När man är besegrad är det lika bra att erkänna det för sig själv och stolt dra sig ur istället föra att fortsätta ett spel som redan är förlorat och förnedra sig själv. Dessa egenskaper! Jag skyr dig inte bara på mina egna vägnar. Jag ser ofta hur du råkar såra andra genom att vara sig själv. Jag kan se mig själv i dessa människor, jag har så många minnen då du råkat trampa mig på tårna utan att märka det. Men nu är jag härdad och tar inte åt mig. Jag tar sällan åt mig negativa kommentarer längre. Jag är den jag är och skulle folk inte gilla mig så får de väll leta reda på någon annan att fördriva sin tid med. Dina äckliga fobier har jag också ärvt av dig. Man blir inte rädd för ting bara sådär, det fins alltid en grund till rädsla. Hur du behandlar människor i din närhet, jag säger bara usch. När du tar dig tid att vara personen jag behöver ägnar du dig åt privata ”nödvändigheter” istället. Det är alltid du som ska vara i centrum. Jag tål dig helt enkelt inte. Jag vet också varför. Vi är allt för lika. Jag är på samma nivå som du, lika hemsk och grotesk. För det skyr jag mig själv. Jag har gått vilse i mig själv, jag är inte den jag vill vara. Jag vill bidra med livs glädje och trygghet till andra. Få andra att skratta och kunna njuta av livets små glädje ämnen. Ändå så är jag lika självisk och tänker alltid på mig själv i första hand. Det är mycket lättare att följa sin natur än att kämpa emot den. Jag kan inte hitta någon som förstår mig fullt ut. Jag känner mig så ensam.

Jag har inget att säga dig, därför är jag tyst. Jag vill ha sanning och rättvisa, till min fördel.

(oredigerat in lägg, skrivet i frustration)

titel

Blod, blod är det mest tillfredställande jag vet. Att få se blodet tränga upp ur skär såret först bara som små röda glas pärlor. Sedan blir de där en röd liten å. Den svidande smärtan är visserligen obehaglig eftersom vi har något som kallas självbevarelsedrift, men annars njuter jag av smärtan. Och den är snart förbi, men blodet fortsätter att rinna efter att smärtan flytt. Blodet rött, en underbar djup färg. Att veta att jag tillfogat mig själv skada gör mig lugn, att känna smaken av blod i munnen. Som järn fast mer... mer… bara bättre. Hur underbart det är att smaken dröjer sig kvar på min tunga. Jag ryser av välbehag. Jag vet att ännu ett fult ärr kommer att bli var, men det är det värt. Det är bara ett bland flera. Jag har också märkt, till min besvikelse hur blodet blivit tunnare efter tidigare liknande stunder. Det gör mig lite orolig men förtränger känslan så fort jag känner blod smaken i min mun. Om vi inte haft kakel golv i badrummet skulle jag sitta länge och låta blodet droppa på golvet, vilken tillfredställning de skulle bidra med, och vilket lugn. Men fixen mellan de grå kakel rutorna skulle absorbera blodet och färga de från grått till rött. Vilket skulle avslöja mig.

Alltid samma sak, jag plockar fram de jag behöver rakblad, papper och plåster eller något liknande. Sedan sätter jag mig på toalettsitsen och planerar nästa snitt. När jag väl bestämt mig sitter jag och funderar och grubblar om jag verkligen borde, jag vet att jag inte borde. Men det är så skönt. Undrar hur mycket människokroppen klarar innan den kollapsar. Jag kommer alltid ha kvar minnet av hur blodet smakade, den svidande känslan då rakbladet for över benet långsamt, för att de skulle bli någorlunda djupt. Den lugnande effekten som ritualen ger mig. Jag vill vara offret, jag vill vara deprimerad och sjuk i huvudet. Jag är det inte… var det inte. Att vilja göra sig illa, att vilja vara sjuk är inte friskt. Den enkla förklarningen är väll att jag inte vet hur man mår bra. Att försöka mig på ett ”vanligt” liv skrämmer mig, att vara glad och lycklig.
Jag vet inte vad det är jag vill eller inte vill, jag vill dricka blod titta på månskenet och springa, springa snabbt som vinden. Jag är vampyr.

jag vill hem

Jag känner frihet, ser frihet, andas den. Nästan så att jag kan ta på den annars så odefinierbara känslan. Jag står och ser ut över ett oändligt landskap som aldrig tycks ta slut. Om ändå så vore. Framför mig ser jag allt jag någonsin kunnat önska mig, ett landskap så vackert att jag glömmer allt annat. Detta landskap måste vara målat av gudomarna själva. Jag studerar allt omkring mig med en sådan noggrannhet för att kunna pränta in varje detalj. De dimblå fjäll som tornar upp sig i fjärran och lockar på mig. Små ängar med vitt ängs lull och gula små blommor som ger en känsla av något ockult överjordiskt mellan den underbara trolska skogen av fjällbjörkar som vrider sig i ömsom behag och ömsom förskräckelse. Virrvarret av snirklande växter som varit med om så mycket. Naturen som viskar i vinden historier som för länge sedan gått förlorade i intet får mig att veta att jag inte är ensam. Känslan av evighet fyller mig, här har tiden ståt stilla. Det enda som tyder på att de tvåbenta någonsin varit här är ett tunt staket som ska hålla renarna på rätt sida. Jag andas åter igen in den friska om något tunnare luften än vad jag är van vid. För ett ögonblick tänker jag på vår nationalsång och strofen ”jag vill leva jag vill dö i norden” som passar så perfekt in på allt jag känner. Jag vill aldrig lämna denna skönhet. Här är jag hemma, här hör jag hemma. Så nära allt. Molnen på himlen tycks vara så nära att jag nästan kan rör dem bara jag sträckte upp mina lämmar mot det uppretade himlavalvet. Omgivningen förändras ständigt, nya fjäll dyker upp medan andra gömmer sig bakom älvornas himladans. Det måste vara här livets källa gömmer sig. Molntäcket av de mörka hotfulla molnen bryts upp av solens starka strålar och lyser upp min drömvärld. Allt som nyss varit underbart blir gudomligt när solen låter sina lakejer få dansa fritt över landskapet. Alla färger kommer till liv, nya färger jag aldrig anat kommer fram. Det gnistrar överallt som om allt vore uppbyggt av kristaller och ädelstenar. Ett lyckorus ger mig en impuls att springa, flyga fram över de o så vackra underbara landskap där alla lovord i världen inte räcker till.. Tillsynes öde och kargt. Men jag vet, jag känner att här finns mer liv än man kan ana. De vackra växterna, alla småkryp som trivs så ypperligt. Fåglarna som man kan ana men varken ser eller hör. Renarna som finns kanske på andra sidan fjället. Till och med luften och själva marken värkar levande. De enda som hörs är naturens eviga sång i form av vinden sus och ett avlägset porlande från en bäck. Friheten, känslan av evighet och en längtan så otroligt stark efter något okänt något magiskt fyller mig. Jag känner mig lugn samtidigt som jag upplever en extas av allt så överväldigande överjordiskt. Här vill jag leva här vill jag dö. Jag breder ut mitt breda vingspann och kastar mig ut i härligheten jag får en glimt av en glittrande sjö med kristall klart vatten. Sedan bär det iväg mot allt och inget.